Efter omkring en och en halv timmes flygresa hade jag åter fast mark under fötterna igår sent på kvällskvisten. Sarah och jag stannade över natten i hennes föräldrars hus i Grand Rapids, Michigan. Vi lämnade sedan huset bakom oss runt åttatiden i morse och nådde motellet medan resterande part av min värdfamilj var i färd med att packa sina väskor.

 

Tjejerna var glada att se mig igen efter två veckor ifrån varandra och det värmde i hjärtat när "J" öppnade dörren och ropade "välkommen till Silver Lake" för att sedan komma och ge mig en kram. Jag flyttade över en handduk och en solkräm från min stora resväska till min ryggsäck och var sedan redo att åka. Vi åkte på en väg som enligt mig liknade vår svenska natur hemma. Istället för tre-fyra filer på vägen var det endast en, högst två. På båda sidor var det skog så långt ögat kunde nå förutom på ett par ställen där fält bredde ut sig. Från ingenstans syntes vad som tycktes vara en stor sandvägg. Det visade sig vara kanten av de stora sanddynerna som sträcker sig längs kanten av sjön. Vid vattnet fann vi vårt mål, en liten gul stuga som min värdfamiljs släkt hyrt i många år.

 

Under dagen har tjejernas kusiner med familjer hälsat på. Vi har alla varit ute i solen och njutit på ett eller annat sätt. Barnen har lekt i sanden och badat i sjön medan vi vuxna har legat utspridda på handdukar och solstolar med böcker eller tidningar i händerna. Det är fridfullt och alldeles lagom varmt. På något sätt påminner det mig om somrarna vi ibland spenderar hos mormor vid Kyrksjön. Det är trivsamt här men samtidigt saknar jag min egen mormor, familj, släkt och vänner hemma. Jag njuter av tiden här men det ska också bli roligt att snart få komma hem. Det är faktiskt inte så långt kvar! Det känns konstigt, som om att livet här är en annan verklighet. En bubbla som snart ska stickas hål på. I vilket fall, än är inte mina äventyr här över så jag ska försöka ta vara på tiden som är kvar!