Vilken dag! Idag, tionde februari har jag varit här i exakt ett halvår. Jag önskar att jag kunde skriva vilken fantastisk dag det har varit och hur tacksam jag är över tiden här. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt.

 

I morse fick jag ett sms från min värdpappa. Det handlade om min värdmamma, hon hade varit med om en bilolycka på väg till jobbet. Som tur var hade allt gått bra. Någon hade kört på henne bakifrån men ingen kom till skada. Hon var mest irriterad.

 

Dagen fortsatte som vanligt. Jag hade en sprängande huvudvärk som aldrig ville släppa. Bestämde mig då för att ta med tjejerna till McDonalds och köpa glass för att göra dagen lite bättre. Vi kom dit men där fanns ingen glass. Glassmaskinen hade gått sönder. Så typiskt! Vi beslutade oss för att stanna och leka på deras playplace en stund i alla fall.

 

Efter en stunds lekande var det dags att återvända hem. Vi svängde ut från parkeringen, kom upp i hastighet och körde några hundra meter. Runt en kurva stod en polisbil och väntade. När jag passerat den såg jag skylten "end of school zone" och insåg mitt misstag i samma stund som blåljusen tändes och polisbilen täckte hela backspegeln. Med en suck blinkade jag höger vid nästa avfart och stannade med rutan nedvevad och händerna på ratten.

 

Jag fick visa upp mitt körkort och registreringsbevis för bilen. Böter för fortkörning. Jag hade alltså missat skylten "skolzon, vid en viss tidpunkt under dagen är det 25 som gäller istället för 40". Jag kan inte säga att jag blev nervös eller uppstressad i stundens allvar men otroligt irriterad och trött. Så frustrerande! Människan har alltså stått och väntat på bilar som ska missa skylten och köra förbi i full fart och jag var tvungen att bli en av dem. Hans jobb måste vara fruktansvärt tråkigt dock. Det är ingen som någonsin kommer att tacka honom för en böter liksom.

 

Jaja, lite uppstressad blev jag såklart i och med att det inte var min bil jag körde och tjejerna var med i bak. (De tyckte inte att gatan vi stannade på såg ut som hemma och undrade vem jag pratade med...) Skickade hursomhelst ett sms så fort som möjligt för att berätta för mina värdföräldrar. De tog det jättebra så då kändes det lugnare. Vi firade denna otursdag på vägarna med att äta på en burmesisk restaurang. Dagen räddad!

 

Misstag gör vi alla och vi lär oss av att göra dem. Ingen kom till skada och världen gick inte under idag heller. Imorgon väntar en ny dag. Är det inte lite fint att det inte ännu begåtts några misstag imorgon?

 

Här har jag nu varit i ett halvår. Jag kommer att minnas den här dagen på ett speciellt sätt. Misstag kommer jag begå under resten av min tid här också för den delen. Men jag kan ju försöka att inte göra om dem. Man kan ju faktiskt inte göra mer än så. Trots det kan man bli otroligt arg och irriterad men vid slutet av dagen kan man blicka tillbaka, skaka på huvudet och skratta. Vissa dagar är mer händelserika än andra!